– Nu ska vi utomlands, säger hon, och vi skrattar bakom våra ljusblå bindor, medan vi kämpar oss fram längs den långa landgången, som slingrar sig flera hundra meter från stationen. Upp, över och bortom kajen. Det är som ett avlångt akvarium. Solen gassar in genom de stora fönstren, vi svettas och frustar när vi försöker njuta av utsikten.
Inne på färjan sitter stammisarna som bara seglar fram och tillbaka för att ta en öl. En äldre, upprätt man sitter med sin lilla långhåriga hund, vit som snö. En ung mamma chattar med sitt nyfödda barn medan hon chattar med barnets morföräldrar runt det höga, runda melaminbordet. Vi söker på däcket för att ta reda på och utanför var vi kan njuta av de två systerstäderna under oktoberhimlen. Det krävs ett försök eller två, men till sist står vi där på den vitlaserade stålgården, där solen är generös med sina strålar. Hon tittar på Kronborg, jag på Helsingborgs grå och bruna silos i fjärran. Hon berättar om de små fiskefartygen som korsar ner genom Öresund, jag följer noga det enorma lastfartyget med flis som lossas, när färjan lämnar Helsingör.
Jag tänder en cigarett och låter tankarna vandra. Jag har seglat hit mer än tusen gånger tidigare.
Ja, inte bara här, även på andra färjor, andra farvatten, i Danmark och utomlands. Alltid med en liten kittlande förväntan på vad som väntar oss på andra sidan. Kommer vi att komma fram förändrade?
Ett gift par vid det fasta bordet hittar flitigt fram matpaketet och termosen och delar ut innehållet mellan sig innan de sätter igång. Färjan snurrar hela vägen in i diafragman. Den runda skenan vilar perfekt under mina armar.
Kaptenen eller någon av hans hantlangare kommer förbi oss i sin kritvita uniform, det är strax innan han hälsar. De andra personerna från personalen är mer oförskämda. De är i arbetshandskar, mörkblå uniformer, de har arbetets slitage sittande i kropp och ansikte, och de har uppenbarligen alla något att ta hand om.
Hon petar mig i sidan. Allt är över, nästan innan det började. Hon pekar på Helsingborgs nybyggda trianglar i stål och glas, bostadsrätter, kanske en hemvist som hänger här på stans vackraste läge, precis vid vattenbrynet.
Vi går i land i Sverige och hoppas att passkontrollen idag igen är slapp. Äntligen, äntligen börjar resten
liv.