Av Jakob Falling

Mikael Fock låg bakom invigningen av Öresundsbron och har arbetat transnationellt sedan dess.
Den 66-årige film- och teaterchefen är idag chef för Kulturværftet i Helsingör.

BROBYGGARE

Mitt på Öresundsbron står en man. Det är en ljummen morgon i maj 2000, och det gigantiska bygget som ska binda samman Danmark och Sverige är nästan färdigt. Mannen på körbanan heter Mikaael Fock och är en av få som har fått köra över bron innan den öppnar. Och han tar sig då friheten att parkera sin bil mitt på motorvägen och lägga sig och fundera på det.

Mikael Fock har ett problem: Hur i helvete, grotta, fan ska han landa den gigantiska uppgift han fått av konsortiet bakom Øresundsbron? Hur skapar han ett evenemang som förenar det danska och svenska kungahuset, de danska och svenska statsministrarna, ja det danska och svenska folket? Han har ägnat lång tid åt forskning och det har visat honom att vi är två krigiska nationer som i århundraden har dödat varandra, rånat varandras territorier och annars låtit Öresunds vatten skilja oss åt.

Det finns inget svar på Mikael Fock första dagen och inte heller andra. Men så, en dag, när han ligger och stirrar på de gigantiska pylonerna som sticker upp i luften, får han en association med sextanter som användes som navigationsinstrument till sjöss förr i tiden. Han ler vid tanken på att Tycho Brahes observatorium bara ligger 30 kilometer bort, på ön Hven. Mikael Fock bestämmer sig för att det måste vara hans grepp: Öresundsbron är framtidens sextanter, en plats varifrån de två nationerna kan se in i framtiden och sätta kursen. En ny, vanlig plats att se världen från.
-Jag känner faktiskt fortfarande så, säger Mikael Fock, som idag är chef för Kulturværftet i Helsingör. -Øresundsbron är allt annat än ett trafikprojekt. Det är en pånyttfödelse, en återförening, en renässans, säger han och gör klart att enligt hans mening har alldeles för få kunnat skörda de gigantiska frukter en sådan pånyttfödelse skulle kunna ge.
-När Danmark knyter an med broar går landet från att vara en skeppsnation till att vara en bronsnation. Vad betyder detta för ett land? Vad är det för ett narrativ att kliva in i? frågar Mikael Fock.
I hans ögon reduceras Øresundsbron väldigt ofta till så och så många tusen bilar om dagen, så och så många kronor bropris. Den här historien handlar om det faktum att de två krigförande Öresundsnationerna ganska långsamt utvecklar ett annat förhållande till territorialitet. En annan identitet kanske.
När Øresundsbron byggdes i slutet av 1990-talet gick historien i många kretsar om att nationalstaten höll på att likvideras. Länder och gränser var reliker från det förflutna, som snart ersattes av ett gränslöst Europa, där människor i Barcelona, ​​​​Stockholm och Köpenhamn hade allt gemensamt och bara en kort flygresa mellan sig. Det saknades inte stora politiska ord om den nya regionens möjligheter. EU:s Schengensamarbete om fritt och gränslöst europeiskt samarbete avslutades 1985 och inleddes med Amsterdamfördraget 1999. Året därpå, 1 juli 2000, invigdes Øresundsbron. De flesta av oss lämnade det rödbetsfärgade passet längst ner i lådan, under kontoutdragen och kvitton från IKEA.
Sedan dess har världen förändrats markant. Gränslösheten som ideal utmanades starkt, både politiskt och reellt. Bland dessa har skillnaderna mellan Danmark och Sverige inte minskat politiskt. Problem med invandring och nu senast coronakrisen har väckt allvarliga frågor om vi klarar oss utan våra nationalstater. Om vi ​​överhuvudtaget vill klara oss utan de jäkla gränserna.
Om man tittar på den allmänna debatten, åtminstone i Danmark, fylls inte Öresundsregionen särskilt mycket. Frågan är om regionen överhuvudtaget finns i något annat än politikercheferna. Eller kanske det tar århundraden att ersätta en nationell identitet med en ny?
Mikael Fock var inte den ende brobyggaren en enda kväll år 2000. Sedan 2010 har han varit med och öppnat Kulturværftet i Helsingör 2011 och skapat den upplevelsesajt som ersatte mångårig varvsverksamhet på Helsingörs näst bästa adress. Kulturværftet är ett kulturhus med restaurang och konserthus och dessutom driver Fock och hans personal lokalen Toldkammeret, en restaurang, en bildkonstskola och levandegör de gamla varvssalarna som idag används för evenemang. I synnerhet är Mikael Fock stolt över den årliga Klickfestivalen, det så kallade alkemiska laboratoriet, där konstnärer arbetar tvärvetenskapligt med digital innovation. De gör det för att det är i konstens rum som den verkliga förändringspotentialen, enligt Mikael Fock, finns. Det återkommer vi till.

Kulturgården fick ta saken i egna händer när de för andra gången vägrades status som regional lokal. De fick konstatera att de i andras ögon inte hade något regionalt upptagningsområde, eftersom Helsingör ligger i högra hörnet av riket. Samtidigt pågick ett spirande samarbete mellan lokalens musikbokare och en svensk kollega i Helsingborg.
-Vi frågade oss själva, varför vet vi inte mer om svensk musik förutom de stora namnen? Varför gör vi inte mer för de mindre namnen, för tillväxtskiktet å andra sidan? säger Mikael Fock.
I samarbete med lokalen The Tivoli i Helsingborg började Kulturværftet skicka danska band till Sverige, medan de svenska banden fick speltid på Helsingörs scen. Detta samarbete utvecklades och slutade med att Kulturvæftet uppfann begreppet interregional lokal.
För tittar man över gränserna är regionen som Kulturværftet representerar ganska stor. Det var vinkeln på ansökan till Statatens Kunstfond och Kulturværftet godkändes som regional mötesplats.
Sedan dess har Kulturvæftet hållit ett antal interregionala pulskonserter och musiktävlingen Popcorn Nordic med deltagande av både danska och svenska band. Mikael Fock menar att kulturupplevelser är en självklar plats att starta integrationen mellan de två länderna:
-Att få kulturupplevelser är att se in i en cirkel och se på något som är större än en själv.
I upplevelserna tillåter vi oss själva att tappa bort oss själva lite, så att något annat eller större kan kliva in, säger han.

Men gränsöverskridande samarbete är inte bara enkelt och smidigt.
-Vi är väldigt olika organiserade som spelplatser. Det gör det inte lättare att samarbeta, säger Mikael Fock, som upplever att kulturlivet i Sverige är mer top-down än i Danmark. Till exempel är de många spelplatserna och spelplatserna i Helsingborg en del av det kommunala systemet och tillhör de kommunala förvaltningarna, medan de i Danmark är självstyrande institutioner.
Ett annat hinder är det motstånd som det interregionala samarbetet möter i de två länderna. Enligt Mikael Fock handlar det om maktintressen.
– Stockholm är egentligen inte intresserade av att Öresundsregionen ska bli för stark. I Stockholms ögon är Öresundsregionen några bonderövare, men också konkurrenter till Stockholm som ser sig som Nordens huvudstad, säger Mikael Fock.
Något liknande gäller i Köpenhamns förhållande till sitt upptagningsområde. Enligt Mikael Fock har staden fått så mycket självförtroende de senaste åren att den liksom suger upp regionen och gör allt till Storköpenhamn eller Storköpenhamn, som det heter. Den etiketten rimmar inte nödvändigtvis med alla skåningars uppfattning om saker och ting.
En annan aspekt är debatten som pågår i Danmark kring Utkantsdanmark.
-När vi gör politik vänder vi ryggen åt Öresundsregionen. När vi flyttar institutioner flyttar vi dem till Fyn eller Jylland. Varför tittar vi bara åt den sidan, frågar Mikael Fock.
Han ser en stor möjlighet i att göra regionala satsningar på utbildning och forskning över Öresund.
-Det kan förändra en region väldigt snabbt. Men det är för politiskt svårt eftersom politiker valda på Jylland och på Fyn skulle vara starkt emot, säger Mikael Fock.

Mikael Fock talar inte för att avskaffa skillnaden mellan Danmark och Sverige.
-Vi ska ha vår nationella identitet och det finns svenska värderingar och danska värderingar, språk och traditioner som är värda att hålla fast vid. Det stärker ett gemensamt narrativ att det finns skillnader och motstånd, säger Mikael Fock och syftar på att innehållet i konflikten skapar dynamik. Men Mikael Fock menar att vi snart borde vara över den punkt där den klassiska nationalstaten är den enhet från vilken vi måste tänka och handla. Både Danmark och Sverige är annorlunda nu.
-Varför hålla sig till vissa strukturer som faktiskt tillhör en annan tid? Vi vill att något nytt ska hända. Det är trots allt bakåtsträvande bara att betrakta bron som en transportled när det i verkligheten är mycket mer än så, säger han.
-Det finns något i utrymmet mellan de två länderna som är väldigt intressant. Det här borde vi ta upp mycket mer, säger Mikael Fock.

Och så kommer vi tillbaka till konstens roll, som enligt Mikael Fock ska ta täten i de områden som ännu inte är kartlagda.
–Det är som när man ska utveckla ett gammalt industriområde. Då skickar man in artisterna först, för de kan söka, undersöka och prova de nya utrymmena, säger Mikael Fock.
-Konstnärer tänker friare. De tänker inte i lagar, stadgar och territorier, utan i vad de vill berätta och vilka värderingar vi har.
Därmed efterlyser han många fler samarbeten och många fler transnationella pooler så att utbildning, forskning och kultur kan bygga broar i mental och värdefull mening. Sedan kommer den vanliga medborgaren också, lyder argumentet.
–Kultur är bra på att föra oss till en ny plats. Konst kan artikulera en ny sorts verklighet, även om den är kontrafaktisk, säger han.
Enligt Mikael Fock är just det kontrafaktiska konstens stora möjlighet. När man inte låter sig begränsas av kartan eller historien kan man utforska nya horisonter, förklarar han.
-Det är ett tillfälle. Det är en utopi. Det är en ny, kontrafaktisk karta som jag verkligen vill hjälpa till att rita, säger han och tillägger:
-Det kontrafaktiska är ett medvetet försök att förändra vår verklighet genom att förändra narrativet.
Det är ett lämpligt sätt att skaka av oss våra fördomar och vår verklighetsuppfattning, säger Mikael Fock och knyter därmed en slinga på hela Kulturværftets existensberättigande:
-Den här typen av konstnärligt arbete kräver mod och görs bara om det finns platser där man kan tänka kontrafaktiskt, utopiskt och utan band. Det är därför det är viktigt att ha platser där den typen av tänkande är möjligt.