Av Jens Pedersen

Längst ner i vår trädgård står ett gammalt, ärevördigt äppelträd.
Ingen känner till sorten, enligt släkthistorien har flera utexaminerade från Lantbruksuniversitetet varit på besök för att ta reda på vad det är för träd, men alla har de fått ge upp.

Det gamla trädet avslöjar inte sitt namn.
Den har stått i trädgården lika länge som det har funnits en trädgård. I hundra år, för att vara exakt.
Vi vet inte säkert, men vi vill gärna tro att trädet på sin tid planterades av min mans mormor. Hon hette Elsa och var från Stockholm. Jag gillar tanken på att den unga, nygifta frun planterar det unga trädet i sin nya trädgård, i sitt nya land. Och jag gillar att föreställa mig hur hon har njutit av blommor, löv och frukter, gläds åt att se trädet växa och bli stort och moget medan hon levt resten av sitt liv i huset.
Sedan dess har hennes yngsta dotter, Karin, min svärmor, flyttat in i huset. Jag har känt henne väl, så om henne vet jag säkert att hon älskade trädet och njöt av det varje dag. Medan hon fortfarande legat i sin mammas liv har hon kunnat höra vinden viska försiktigt i kronan och på sin dödsbädd, nära trädgårdsdörren, har hon kunnat höra samma sång.
Trädet är överväldigande vackert, med all den milda grace och mogna värme som gamla fruktträd har. Bor det en dryade där – och varför skulle den inte det? Är hon inte av den smala, smala typen, nej, då har hon utbuktande bröst, ett härva av vilda rödblonda lockar, runda lår och runda kinder med djupa leendehål i.
Det finns en myriad av liv i, omkring, under och på trädet. På våren surrar och surrar bina mellan de rosa knopparna och de fina vita blommorna. Så småningom blir det bara blommor och därmed frukt vartannat år, men då i gengäld i ganska överväldigande mängder. Sedan lagar vi mat och bakar och pushar och grannar, familj och vänner kallas in för att ta del av härligheten. Ändå finns det mer än tillräckligt för att vi ska behålla kvarterets population av solfåglar, jaggare och skogsduvor med frukt hela vintern. Mesarna, de röda paddorna, musvitorna och till och med en rödspätta hittar också mycket att äta där inne mellan löven och på grenarna. Vi ser också ibland möss som pilar runt vid rötterna. Det är ett generöst träd.

Men det är gammalt. Barken flagnar och spricker och grenarna mynnar ut i stora gapande hål på flera ställen. Vi föredrar att inte säga det högt, för vi tycker inte om att tänka på det, men äppelträdet har inte mycket tid kvar. Högst tio år, sa trädgårdsmästaren som beskär den på våren. Det är ett sjukt gammalt träd, sa han, och jag var tvungen att undertrycka lusten att hålla käften om honom. Det är inte så jag tror att man har råd att tala inför patienter. Släpp det innan det faller på dig sa han också och då hade jag inget tålamod med honom och sa envist tack för idag.

Men när han var borta pratade vi ändå om vad han hade sagt. Om att det är nödvändigt att möta verkligheten och naturen går sin egen väg och det är så det ska vara – den sortens strunt och dumheter. Sanningen är att det inte blir uthärdligt när äppelträdet en dag faller eller slocknar och man inte kan prata om det eller göra sig hård mot det.
Förresten, varför ska man göra det också?

Man skulle lätt kunna förstå det på det sättet att jag talar om döden här. Men det är inte sant – det är inte vad det handlar om.
Det handlar om magin i en tid och plats och det handlar om att ge. För äppelträdet är en gåva. En slösaktig, osjälvisk present till denna plats. Därför handlar det också om sammanhållning. Om händer som griper och håller händer, över tiden.
Sorgen över att det med stor sannolikhet kommer att vara på vår vakt, trädet en dag kommer att dö, är i själva verket sorgen över att inte kunna sträcka ut våra egna händer och låta dem greppas och älskas av dem som kommer efter oss. Det är en rädsla för att stå tomhänt, utan någon gåva att ge. Vi fick så småningom prata om det medan vi gick dit och plockade kvistar och grenar efter trädgårdsmästarens beskärningsarbete.
Och det var när vi insåg att – att det handlar om gåvan, om tid och plats och inte som sådant om trädet – som vi förstod vad som behövde göras.
Och så hände det sig att vi står här under äppelträdet tidigt på morgonen och väntar med darrande hjärtan. Vi väntar på trädgårdsmästaren. Inte han från förr, vi kommer aldrig att kalla honom igen, ännu en trädgårdsmästare – en som väl kan förstå att ett äppelträd är annat och mer än rötter, stam, grenar och löv.

Ljuset är grått och ändå låter bara de mest milda pip från grenarna ovanför oss som en orkesterstämning inför konserten. Vi är i mitten av november, så det blir som mest en liten harmoniorkester, inget mot de dånande symfonierna som kan höras på högsommaren, men trots allt musik.
Trädgårdsmästaren är på väg med ett äppelträd.
En tolvårig James Grieve. Det är ett lugnt, sanslöst träd, en låglandsskott med glimten i ögat och varma händer. Den har valts ut med största omsorg, för vill man bjuda upp gamla, ärevördiga damer till dans, är det ingen idé att spankulera runt som en inbilsk tupp.
Vår förhoppning är att de två ska dansa sin vals i många år innan damen måste sätta sig. På den tiden finns det nog plats för ett par stolar i skuggan under James Grieves krona och här kan vi – eller någon helt annan – sitta och titta upp mot solen – skimrande lövverk.
Plockdagar, plockar äpplen.
Tack för miraklet att så underbara frukter skulle komma till oss.