Av majapetreafox
Jag lämnar inte detta dokument förrän jag bara har ETT eller annat. tänkte hon, kollade Facebook, kliade sig i halsen, skalade en sårskorpa och föll i trollformel över den dansande röken från cigaretten. Hon drack mjölk ur kartongen och sprang omkring i bar rumpa, för det kunde hon. Varför inte göra det som passade henne? Varför inte jävla högt och heligt på förväntningar och moral, t.ex. att ta på sig byxor, eller samhällets enträgna pekfinger, oändligt riktad mot pannan som en sexlöpare i blinkande neon från de förlegade strippklubbarna som precis fastnat med naglarna i Vesterbros hipstersmarta njurrenovering. Inte ens en riktig gris vid frukosthusen kunde man komma längre. Hon drack inte längre. Nej. Och människodjuren hade blivit för artiga. För organiskt. För självförsörjande, självgod och självklar. Det skulle inte dröja många år innan ens narkomanerna skulle börja odla biodynamiska nålrengöringsanläggningar på bakgårdarna, där det redan stod skyltar med “rökning förbjuden” utanför. Så vad fan skulle hon skriva för? Och ännu värre, till vem? Och var? Ingen ville köpa böcker längre och böckerna skrev inte sig själva och för att sälja böcker måste skriften marknadsföras och det måste man använda knutar till och knopparna måste komma från böckerna som inte man ville köpa, och böckerna var tvungna att skrivas av de som inte hade några knutar så att de kunde få några knutar, så för att få ut skriften måste den läggas ut på det enda medium som människodjuren faktiskt ville följa ; Facebook. Och så skulle skriften sväva runt bland brunchtallrikar och babybilder över hela världen, i ett gigantiskt virrvarr av politiska attityder och åsikter, porlande i springorna med fitnessincheckningar och utbildningsplaner och toppbetyg, för att inte tala om hela kedjan brev och dumma uppdelningar av den senaste nya bluff- och konspirationsteorin som nästan var själs-cancerframkallande. Just där skulle skriften placeras och senare driva ut i ingenting tillsammans med farmville-förfrågningar och dagens horoskop. Skrivandet var som en analfabet i privatskolan. Eller henne den skäggiga damen på cirkusen, som en dålig dag glömde att limma fast hårstråna hårt på hakan och i ett upprymt spotlight-ögonblick tappade både skägget och barnens glada illusion av fabler och sagor, hårt mot golv. En annan möjlighet var förstås att vara något extraordinärt. Minoritetsanarkist, lesbisk muslim, saknar båda benen eller skriver orden med mensblod. Eller bara vara Yahya Hassan. Och det var för mycket arbete och för många operationer för att bli Yahya Hassan, så hon kunde fortfarande inte förbise det. Nåväl, misantropi och självbiografiska bedrägerier från förr var inte tillräckligt i sig. Nej, det var en klyscha. Speciellt för en kvinna. Det var vanligtvis tiden. Det var tidstypiskt. En sådan omgång berusad och feministisk propaganda hade alla både sett och hört förut. Och om hon var tvungen att läsa så mycket mer än bara en rad från en ung kvinna som innehåller orden “fuck” eller “fitta”, då skulle hon få tics och slita huden från sitt eget ansikte och varje hårstrå ur skalet på själv. Det sista alternativet var att döda en annan människa. Hon hade övervägt det. Författarmordet, skulle det stå i tidningarna. “Ung kvinnlig poet blir galen med en maskinpistol” – det skulle sälja böcker. Men kunde hon? Döda? Dessutom snarkade hennes man i sovrummet och hon tyckte faktiskt att det var ganska mysigt. Och om hon nu fick tillbringa de 10-12 år som hon hade googlat tills dråp ungefär gav, i fängelse, då kunde hon inte längre lyssna på honom när hon låg sömnlös eller satt och skrev i de tidiga morgontimmarna. Och vad skulle hon överhuvudtaget lyssna på i fängelset? Gråtande och onanerande kvinnor? Nej tack. Nej, det fanns inte många möjligheter. Så det är bäst att sitta hemma och tänka på att dricka kallt vitt vin ibland, som förr, och annars bara falla i troll över samma kopp te tills det blev kallt, eller att vänner, hennes man eller döden kom förbi. Bevaras, det fanns stunder där livet verkade gå väldigt bra. Hon hade börjat svara på sms och faktiskt svara på inkommande samtal. Till och med tvättlappar och viskbitar tvättades i källaren och sattes prydligt ihop och på plats i garderoben. Hon hade så mycket tid. Hon hade till och med avkalkat vattenkokaren. Och efter vintern kommer sommaren, och då kunde man sitta ute och tänka på det kalla vita vinet, som man aldrig någonsin skulle smaka igen. tänkte hon, kollade Facebook, kliade sig i halsen, skalade en sårskorpa och föll i trollformel över den dansande röken från cigaretten.